Öppen psykvård

Jag sitter i väntrummet och läser Illustrerad Vetenskap. Jag läser för att jag älskar att läsa. Jag läser för att slippa möta de andra patienternas ögon. Kanske för att slippa inleda ett samtal som jag inte orkar genomföra. Tomt, artigt prat tar alldeles för mycket energi från mig just nu. Det intresserar mig inte. Kanske för att mina ögon måste möta de andras ögon och då måste vi erkänna för varandra att vi mår så pass dåligt att vi sitter i väntrummet till den Öppna Psykvården. Trots att försommaren vrålar utanför fönstret att ”nu är jag här igen!!!” Trots att vi alla har läst ett oändligt antal självläks-böcker. Trots att vi vet att det gäller att andas med magen, vi vet att vi måste tänka positiva tankar, vi vet att vi måste möta våra glåmiga ansikten varje morgon och högt uttala affirmationer till oss själva. Vi vet att det gäller att köpa den finaste bilen, renovera huset, hålla trädgården ogräsfri och spela så jävla lyckliga att leendena fastnar i våra ansikten tills vi sitter ensamma i våra pannrum och låter ångesten och depressionen hitta en tillfällig väg ut ur våra kroppar och själar genom att gråta tills vi inte längre orkar eller tills vi börjar ana att resten av familjen undrar vart vi tagit vägen.  Så jag läser om grodornas parningsläten och stänger ute resten av världen.

Tills Han står där. Lång och smal. Klädd i uppvikta jeans, skjorta och kavaj. På fötterna har Han stora, svarta rockkängor som får mig att ana att Han egentligen inte är en ”kostym-man”. Han säger mitt namn, tyst. Nästan som att Han viskar fram det och jag ställer mig upp och följer efter honom in på hans rum. Vi sitter i varsin fåtölj med ett litet bord emellan oss. På bordet finns en klocka och ett paket med pappersnäsdukar. Han drar för gardinerna så att solen inte reflekteras i mina glasögon och så börjar vi prata. Jag berättar hur veckan har varit. Berättar att jag klarat av min hemuppgift som bestod av att städa städskåpet och Han ler mot mig och frågar hur det kändes. Och jag berättar att jag först svor över "det jävla städskåpet" och hur jag hade förkastat tanken på att min hemuppgift skulle få mig att må bättre. Men att jag när jag sedan väl hade tagit tag i städskåpet hade mina tankar sakta skingrats, och att jag efteråt hade känt mig stolt över att jag hade kunnat tagit tag i något annat än min egen ångest.

Berättar sen om ångesten som förföljer mig genom nätterna och som får mig att vakna allt tidigare varje morgon. Berättar om oron som verkar ha slagit sig ner i min mage för att stanna. Berättar om hur jag ser på mig själv. När Han frågar hur jag skulle beskriva mig själv för någon som aldrig har träffat mig säger jag:

”En 54-årig kvinna, gift, tre vuxna barn, tre katter. Arbetslös. Överviktig och ful med ett självförtroende som skramlar på botten tillsammans med en lika dålig självkänsla.”

Han undrar om jag inte har något positivt att berätta. Att jag har genomgått en otrolig personlig utveckling under de senaste åren? Att jag själv har lärt mig att spela piano? Att jag håller på att ta körkort? Att jag är plikttrogen och målinriktad?

Men jag har svårt att se positivt på mig själv. Jag berättar om hur min mamma förnedrade mig som barn. Kallade mig ful. Skrattade inför sina vänner och visade upp mina knoppande bröst när jag var 10 år. Hur hon la sin egen ensamhet på mig för att hålla mig hemma under tonårstidens kvällar. Hur hon fyllde mig med skam och skuld. Skam inför hela min uppenbarelse. Skam som har fått mig att vilja gömma mig själv så att andra skulle slippa se mig. Skam som ännu idag förföljer mig. Skam som gör att jag har svårt att söka jobb i t.ex en affär. Hur skulle någon vilja handla av mig? Jag som är så ful att människor måste bli illamående av att se mig.

Jag gråter tyst. Tårarna rinner nerför kinderna medan jag pratar och Han ger mig en pappersnäsduk och säger att jag är värd så mycket mer än de tankar som jag har om mig själv.

Jag träffar honom en timme i veckan och under den timman lämnar mig oron och ångesten för att sedan hoppa på mig igen så fort jag har kommit utanför hans dörr. Och jag undrar hur jag ska kunna hålla mig uppe en hel vecka tills nästa gång. Undrar hur jag ska hålla tankarna på döden borta. Tankarna som blir allt starkare. Kommer på mig själv med att ta farväl till månaden maj och sen till gullvivor, syrener och kaprifol. Rädd för att aldrig mer få uppleva den här årstiden. Jag är så trött. Fysiskt trött. Och trött på att må dåligt. Trött på ångesten och oron. Rädd.

Jag gråter på hemvägen. Tänker på min nya hemläxa och vet att jag nästa vecka måste berätta om jag klarat av den eller inte.

För jag kommer fortfarande att finnas nästa vecka.